Hur det gick till...

På kvällen den 9:e så gick slemproppen och jag ringde din pappa för att berätta. Han jobbade natt så klart. Efter en stund fick jag en liten blödning och ringde då igen din pappa för att be honom komma hem då jag misstänkte att det kanske kunde vara så att du var på väg ut till oss. Förvisso inte än på många timmar men jag ville ändå ha din pappa hemma.
Så här avlöpte det telefon samtalet:

Thomas: -Hallå.

Jag: -Hej, du får nog kanske komma hem nu ( hör i bakgrunden hur hans kollega säger " mitt i maten ringde hon")

T: -Vad är det dåre?

J:- Ja, vad tror du?

Jag tror din pappa blev lite chockad över att det var på gång men jag försökte förklara att han kunde ta sin tid, det var inte bråttom och vi skulle inte åka in ännu.
5 minuter senare rusar han in med jackan på och frågar om vi ska åka. :) Klockan är ca 01 och jag hade börjat få värkar, men inget regelbundet. Din pappa lugnade ner sig och jag ringde in till förlossningen som sa det jag trodde "sov, ät, vila, bada". Vi la oss i sängen tillsammans och försökte ta oss igenom värkar och samtidigt klocka det hela. Jag tror vi sov ca 1 timme mellan 4 och 5 men sen gjorde det för ont. Vid 6 var det hyfsat regelbundet och jag hade riktigt ont och ringde igen in till förlossningen och pratade med Ulrika ( samma barnmorska som jag pratade med tidigare) som sa åt mig att komma in. Jag fick lite kalla fötter när vi faktiskt fick komma in så jag drällde runt lite, tog en dusch ( som jag halvskrek mig igenom av smärta). Vi satt oss till slut i bilen vid 7.30 och jag grät mig igenom bilfärden för det gjorde så ont.
Klockan 8 stod vi utanför förlossningen och jag grät av smärta och vi blev inskrivna direkt av barnmorskan Frida.
Frida satte på såna här CTG-grejer på magen där dom ganska snabbt såg att du hade alldeles för hög puls, du var antagligen alldeles stressad av att jag hade så ont. Vid undersökningen visade det sig att jag bara var öppen 1 cm. Vilken var en sån himla besvikelse då jag hade så sanslöst ont och kunde inte förstå hur jag skulle ta mig igenom 10 cm till ( dom säger att 1 cm/ timme är normalt). Frida konsulterade med någon lite och föreslog sen att jag skulle få epidural redan för att lugna mig och dig. Jag var mycket tveksam då jag var rädd för nålen i armen ( helt ologiskt så här i efterhand). Den där jefla lustgasen som alla höjer till skyarna var det värsta jag varit med om! Usch! Jag blev yr och illamående av den så den fick vara. Sagt och gjort, läkaren kom och klockan 9 hade jag fått epidural. Läkaren skämtade ( jag förstod inte det) om att jag var inne väldigt tidigt och frågade om jag inte ville åka hem och jag frågade Frida gråtandes om jag borde åka hem istället och hon sa då att vi absolut skulle stanna.
Mellan klockan 9 och 13 var dom bästa timmarna på länge, jag var uppe och gick, kissade, drack festis i massor och mådde toppen.

Kl 13 var det skiftbyte och vad jag tycker en asdryg BM tog över. Jag mådde vid denna punkt fortfarande toppen och sa till bm ( kommer inte ens ihåg vad hon hette) att jag var öppen för all smärtlindring och alla olika ställningar man kan föda i, hon svarade mig " toppen, då ska vi nog komma bra överens".
Strax efter detta så var epiduralen slut och dom skulle då ge mig en ny dos, tyvärr tog aldrig detta och jag kommer ihåg dom resterande 6-7 timmarna som i ett töcken. Jag ska leta på min förlossningsjournal sen så jag kan kolla på riktigt vad som hände.
Jag hade så ont och jag klev inte upp ur sängen mer, jag vet att jag vid ett tillfälle försökte stå på knäna, lutandes över sängkanten. Men det gick inte alls, jag bara skrek rakt ut och ville lägga mig ner igen. Det kändes som om jag var konstant bajsnödig och det lyssnade inte bm på så till slut sa jag att jag skulle bajsa på henne, vilket jag också gjorde typ 4 ggr. Jag borde fått ett lavemang tycker jag så här i efterhand.
Efter man får epiduralen så kan värkarbetet avstanna så man brukar få värkstimulerande och sen även ta hål på vattnet vilket hon gjorde. Det kändes verkligen som om proppen drog ur. Det var så jäkla skönt på nåt konstigt sätt.
Barnmorskan ville att jag skulle använda mig av lustgasen vilket jag inte var så himla på att göra, dels för jag mådde dåligt av den men sen även för att man har en till grej runt halsen som "suger" ut all överflödig gas och den var så jävla irriterande. Till slut fick jag lov av barnmorskan att ta bort den och då utbrast jag "äntligen är jag av med jävla Jörgen"! I min dimma av smärta så döpte jag den där grejen till Jörgen och allt var hans fel. Knäppt, jag vet :)
Thomas fick veta att han levde under denna tid, jag skrek och slet i honom en hel del. Han hade helt såriga händer efteråt för jag rev honom så mycket. Vid ett tillfälle så slet jag honom i kragen och frågade varför han lät dom göra illa mig så, varför han inte gjorde något åt saken. Jag frågade även bm varför hon inte gjorde något varpå hon svarade "vad vill du att jag ska göra?". Vi funkade verkligen inte ihop känner jag, hon lyssnade inte på mig och jag lyssnade inte på henne. Jag skrek en gång att jag ville ta livet av mig, då blev hon arg och sa att så säger man inte! Hon höll även fast lustgasen över mitt ansikte för att visa hur man gör och jag höll på att svimma av av det, jag ville inte ha den alls.
Det gick inte så värst snabbt att öppna mig så varje gång hon undersökte mig så ville jag veta hur öppen jag var och hon ville inte riktigt berätta för jag blev så himla besviken hela tiden.
Vid 20-21 någon gång så var jag öppen 9 cm ( tror jag) och då sa jag att jag tänkte minsann börja krysta och det fick jag då. Lyckan var total, förutom att det inte hjälpte ett skvatt.
klockan 21 var det skift byte och underbara Ulrica tog över, jag var då öppen 10 cm och det var bara att köra. HELVETE vad ont det väl gjorde att få krystvärkar!!!!

Fortsättning följer.

Med CTG på magen.