Plutten

Idag är jag äntligen ledig, sitter och kollar på Ink. Master och väntar på att Thompa ska vakna. Han har jobbat natt och är himla trötter.
Vi ska träffa Johanna, Adde och Lisa i eftermiddag, vi är båda himla sugna på att berätta för dom om dig, vår lilla Plutt. Men vi vet inte om vi vågar.... Alla väntar ju till minst vecka 12 och berättar för att det är så stor chans att nåt går fel, jag tror att det är för jobbigt att berätta för alla om något går snett. Tydligen är det 10-20% av alla graviditeter som slutar i missfall, det är en ganska hög siffra och det oroar mig så klart. Jag har redan börjat älska dig min lilla plutt. Det var förresten Johanna som såg till att jag och din pappa träffades, så vi har henne att tacka för dig. Lisa är världens sötaste unge och vi hoppas att ni kan hänga ihop när ni blir större!

Jag och din pappa pratade om det igår, vi tycker båda två att det är dags för oss att ha lite flyt, vi båda två har haft det ganska tufft här i livet, allt är så klart relativt.

Vi är båda ledsna över att du, lilla plutten aldrig komer få träffa din farfar eller mormor. Dom skickades till himlen alldeles för tidigt, men dom är där uppe nu och tittar ner på oss och är väldigt glada för vår skull. Det är vad jag väljer att tro i alla fall!

Jag kan inte förstå att jag ska vänta i så många dagar på att få träffa dig! Men samtidigt vill jag att du stannar där inne tills du är alldeles färdig för att komma ut!

Egentligen borde vi bara låtsas som om allt är som vanligt tills vi är i vecka 12, men vi är alldeles för glada för det!

Håll ut nu Plutten!